Jag heter Torbjörn Wester, brukar blogga som infallsvinkel och det här gästblogginlägget är en del i min kandidatur till Piratpartiets partistyrelse.

Jag har presenterat mig själv och min kandidatur på min blogg.

I det här inlägget kommer jag att reda ut hur jag ser på en del av Piratpartiets utmaningar inför framtiden, när det gäller att arbeta för en balanserad politik, om politikerförakt och om att utveckla partiets sakpolitik.

Piratpartiets utmaningar inför framtiden

Att arbeta för en balanserad politik
Med bakgrund i en religiös sekt vänder jag mig starkt mot alla former av fanatism eller extremism.

Jag anser att partiet bör inrikta sig på breda frågor som berör många människor, snarare än t.ex. förbud mot att uppge sitt personnummer när man beställer en prenumeration på Kalle Anka (för att ta ett exempel på integritetsfundamentalism), eller ett uppmuntrande av transhumanism – att vi ska koppla samman våra kroppar med datorer (för att ta ett exempel på överdriven teknikoptimism).

Det är viktigt att motverka att partimedlemmar med specialintressen får partiets sakpolitik att inriktas på extrema frågor. Medlemmar som vill avskaffa personnumren eller främja kolonisering av Mars är hjärtligt välkomna i vårt parti, men detta kan inte tillåtas att styra vår realpolitiska agenda. (Såväl personnummerfrågor som transhumanism och rymdutforskning är jätteintressant, men jag inser behovet av att dra en tydlig gräns mellan intressanta idéer och vårt partis politik.)

Sponsrad enkelbiljett för herr H-nr-ck P-nt-n?

Jag tar avstånd från extrema förhållningssätt. Tidigare i mitt liv har jag ofta kunnat se att extremism hänger samman med dubbelmoral och hyckleri.

Jag är ingen ”svart eller vitt”-person, ingen ”allt eller inget”-person.

Till exempel tycker jag att öppen mjukvara har starka fördelar och bör uppmuntras. Men om Piratpartiet bara är till för de som kör Ubuntu så kan vi lika gärna lägga ner. Själv använder jag Windows 7 på min dator (men är dock lite nyfiken på att testa Ubuntu på min gamla dator). Öppen mjukvara är ett viktigt komplement till stängd mjukvara – det är inte en religiös trosbekännelse.

Jag föredrar bestämt pappersböcker framför att på en datorskärm skumma igenom sådana texter som kräver eftertanke.

Jag tycker att Spotify är ett smart datorprogram, både tekniskt och innehållsmässigt. (Även om viss kritik mot Spotify har relevans, så kan samma sak sägas om viss kritik av The Pirate Bay.) Om jag ska kolla på film väljer jag i första hand något av de legala streaming-alternativen. Jag välkomnar alla legala, användarvänliga och tekniskt funktionella lösningar, men på grund av bristande utbud fortsätter jag att fildela ganska kraftigt.

Tyvärr finns det Piratpartister som visar en sårande ignorans gentemot sådana institutioner som bokförlag (som ju faktiskt varit primära kulturbärare i vårt samhälle under hundratals år).

Ny teknik skapar nya förutsättningar. Jag har ingen aning om hur förutsättningarna kommer att se ut för bokförlagen i framtiden, fast jag är säker på att det blir spännande omvälvningar. Men för mig är det en tragedi om vi genom en överdrivet aggressiv retorik alienerar vettiga människor i kultursfären helt i onödan. Kulturälskare är våra potentiella vänner.

Jag har även kritiserat Piratpartiets förhållningssätt i patentfrågan, eftersom jag tycker att det är onödigt extremt. (Läs gärna detta blogginlägg, som beskriver min ambition till balans i politiken ganska bra.)

Jag tycker inte heller att FRA ska läggas ned, eftersom de bidrar med värdefull militär signalspaning. Jag tycker istället att FRA-lagen (med ”signalspaning” i civila kablar) ska rivas upp, att verksamheten ska utredas av en sanningskommission och därefter nyorienteras.

Our Enemy no 1?

Naturligtvis står jag bakom partiets nuvarande sakpolitiska linjer, men jag vill arbeta internt för att vi ska hålla linjer som kan vinna förtroende.

Piratpartiet har gått på adrenalin inför det senaste riksdagsvalet. En kortsiktig högriskstrategi har dominerat, i syfte att få uppmärksamhet i massmedia. (Det kritiserar jag inte.) Tyvärr lyckades den strategin inte, kanske delvis eftersom väljarna inte uppfattade partiet som trovärdigt.

Det är nu dags att sluta att agera som en kvällstidning – som prioriterar kortsiktig lösnummerförsäljning med braskande rubriker på bekostnad av sin trovärdighet – och istället arbeta långsiktigt för att förtjäna väljarnas förtroende.

Piratpartiet är ingen plats för karriärmänniskor. Tyvärr lockar nya politiska partier till sig en del konstiga typer (med extrema åsikter) som tror att det är deras ”stora chans” att bli ”upptäckta”. Detta drabbade Ny Demokrati och det har i någon mån drabbat även Piratpartiet. (Trots att det för närvarande är extremt orealistiskt att tro att det är möjligt att göra karriär med hjälp av Piratpartiet.)

För min del är det tvärtom – partiet innebär att jag måste offra en bit av min ”karriär”, eftersom jag inte längre kan skriva journalistiska texter i politiska ämnen, efter att ha accepterat nomineringen till partiets styrelse. Det har jag meddelat mina uppdragsgivare.

Sammanfattningsvis: Inom politik är visioner och ideal allt. Samtidigt är realpolitik också allt. Som företrädare för ett politiskt parti måste man kunna hålla båda dessa koncept i huvudet samtidigt.

Politikerförakt – inte alltid så bra
Ett problem som vårt parti lider av är ett ganska oresonligt politikerförakt. Personligen tror jag inte att detta är fruktbart.

Jag tror att det kan leda till dubbelmoral och hyckleri att odla en myt om att Piratpartiet är ”annorlunda” än andra partier, eller att vi som är engagerade i Piratpartiet är bättre människor än de som är engagerade i andra partier.

Vi är inte ett dugg annorlunda än andra. Det finns bara en sorts människor – den sort som har både styrkor och svagheter. De som är engagerade i andra partier förtjänar lika mycket respekt som oss.

Vad vi istället behöver göra (istället för att bara klaga) är att berätta en historia för väljarna om vår positiva vision för framtiden.

Ett av de bästa initiativen i valrörelsen var enligt min åsikt sajten 2022.nu (min medverkan: Kulturskapande i praktiken), som varje dag ”pepprade” pp-liveflödet med visioner och optimism. Det bidrog till att skapa en härlig känsla av innovativt nyskapande, och till att väga upp känslan av att vi är ett ”lägg ner FRA, avskaffa IPRED, lägg ner, avskaffa, upphör, sluta, inget bra”-parti.

Att fördjupa partiets politik
Partiet behöver en väl förankrad process för att utveckla sin sakpolitik. (Det kommer jag att skriva mer om hos Magnihasa på torsdag, under rubriken "Har jag gjort något vettigt hittills?") Det är en förutsättning för att kunna gå från allmänt klagande, till att erbjuda ett verkligt politiskt alternativ.

En sådan process kan också tjäna som en kanalisering av medlemmarnas energi, så att partiets medlemmar kan lägga sin energi på att driva och utveckla sakfrågor. Annars finns alltid en risk att energin förvandlas till frustration, som leder till nedbrytande kritik av partiledningen.

(Lite off topic, men ett annat skäl till det ibland ogynnsamma interna klimatet i partiet är att vi har för få lokalt valda representanter. Jag håller i stort med om Jörgen L:s analys: Partiledarrollen i Piratpartiet.)

Jag kommer att skriva ytterligare om framtida utmaningar för partiet på fredag hos Isak Gerson, under rubriken ”Målsättningar för framtiden”.

Nästa gästblogginlägg kommer att presenteras imorgon hos Klara Tovhult och handla mer specifikt om vad jag hoppas kunna bidra med i partistyrelsen.

Signerat,


Ring mig gärna om du har några frågor: 072-325 56 78.

Du kan också e-posta på Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den eller diskutera här på bloggen eller i min kandidaturtråd på forumet.